Detta har jag trott vara ett Stockholmsfenomen att olika grupper av personer går i bredd på trottoarer, strandpromenader eller stigar. Det kan vara familjer, kompisar, kollegor eller andra små grupper.
Vad är problemet med detta? Jo att det finns svårigheter att möta dessa grupper eftersom de alltför ofta inte samlar ihop sig utan täcker hela bredden yta som finns.
Jag har provat att stanna och hoppas att de inser problemet som måste lösas. Det har lett till att jag blivit både pågådd och påsprungen. Ibland har människoklumpen stannat och tittat som att jag skall lösa problemet och jo visst har jag vandrat ut i gatan eller cykelbanan eller ner från en spång.
Under sommaren har jag besökt Karlstad, Oslo och Köpenhamn och kan konstatera att fenomenet finns även utanför Stockholm.
Häromdagen då jag var ute och sprang slog det mig att det sällan är ett problem då bredd av människor behöver passeras bakifrån oftast räcker ett diskret ursäkta och de samlar ihop sig.
Varför är det så svårt att mötas öga mot öga och mycket enklare att passeras bakifrån för personer i bredd?
Vårens skarpa strålar visar sand och grus som samlats på fönsterrutorna liksom damm och sot på olika ytor högt som lågt, vågrätt som lodrätt utan försköning.
Fönsterputs, städhink och trasor åker fram. Men varför?
Städning är lätt att skjuta upp eftersom det sällan är en lockande uppgift eller aktivitet.
Ändå finns det något sinnligt i att torka fönsterna, att med tag efter tag lyfta bort den hinna som fördunklar världen utanför. Smutsen gör världen mindre, det är svårt att se ut genom dem.
Gardinerna tvättas ger dem en ny lyster och ramar in världen på andra sidan.
Vad enkelt det är att svepa med trasan över väggar, golv och möbler ta bort det som skaver och ställa till rätta. Golvbrunnen och handfatet rensas så att vattnet lätt rinner ut. Var sak placeras på sin plats. Kyl och frys avfrostade och rengjorda. Ugnen städad så det enkelt går att se genom glaset och det inte luktar bränt av någonting som rann över förra gången den användes. När det är städat går det enklare att ta sig an andra saker som att samtala, tänka, reflektera och ta sig ut i världen utanför.
Det finns något meditativt i städningens upprepande rörelser. Det finns ett behov, med start, genomförande och avslut för aktiviteten. Städning erbjuder en tydlig uppgift med givet resultat.
Städningen ger viss motion, styrka och smidighet under tiden. Världen syns klarare genom putsade fönster inifrån städade rum som inte tar energi genom att pocka på behovet av att behöva bli städade. Städningens rörelser förändrar och gör skillnad.
Vid googling på att reflektera föreslogs synonymer som spegla, återge, tänka och fundera. En uppmaning fanns att jämföra med motsatsen oreflekterad, som förklaring fanns ord som spontan och ogenomtänkt.
Vid årets slut brukar jag reflektera över året som gått, en återblick. Vilka planer hade jag vid årets start och hur blev det? När 2020 var nytt fanns planer på olika resor och en och annan fest. Av detta blev ingenting på grund av den globala pandemin. Det blev inga resor utomlands men istället några inom landet och ovanligt många utflykter i närområdet. Detta hade inte hunnits med om det gått att genomföra den ursprungliga planen. Blev det bättre eller sämre? Den frågan är nog delvis irrelevant det blev annorlunda.
I början av året började jag ett nytt arbete. Det är speciellt när ett nytt arbete skall läras och alla personer lära kännas till största delen digitalt. Det har sina utmaningar, men det går. Det kan till och med fungera alldeles utmärkt.
I januari 2020 gjorde jag mitt första blogginlägg, berättade då att jag i bloggen tänkte reflektera och skriva olika betraktelser. Detta var en utmaning till mig själv dels att skriva kontinuerligt men fram för allt det tekniska i att starta en blogg. Målet både nåddes och inte. Varje onsdag 15.00 under hela året har det lagts ut ett blogginlägg med reflektioner och betraktelser. Min balkong har följts en gång i månaden och jag har skrivit om frågor i arbetslivet, sorgen efter min pappa och en hel del andra ämnen som jag tänkt kring. Själva bloggen, med den tekniska delen och mallar och teman blev jag aldrig riktigt vän med. Bloggens startsida och struktur lämnar en del i övrigt att önska. Detta är saker jag har svårt för och tycker är tråkigt. Desto gladare har jag blivit för alla som kommit med fina kommentarer och glada tillrop på olika sätt.
Detta fick mig att reflektera kring vad är det som är viktigt i mitt liv? Åt vad vill jag ägna min tid? Ingen kan helt och hållet välja vad vi vill göra vissa saker måste helt enkelt genomföras och tas omhand på olika sätt. Det går inte att helt undvika alla sammanhang som inte är positiva och gynnsamma, men jag kan ta ansvar för att försöka öka de positiva sammanhangen och minska andra.
En klok kvinna sa under året till mig att livet är för kort för att dricka dålig champagne. Det är med andra ord upp till mig att välja bort drycken eller välja bättre kvalitet.
Min blogg kommer nog alltid fortsätta se lite tafflig ut, för att jag väljer att lägga min tid på annat som en ny skrivutmaning till mig själv exempelvis, som jag hellre väljer att syssla med.
Genom att reflektera bakåt kan jag gå framåt med plats även för det oreflekterade.
Internationella Frivilligdagen infaller varje år 5 december, instiftades 1985 av FN för att uppmärksamma frivilligt arbete för ekonomisk och social utveckling.
Ideellt arbete är ett exempel på engagemang. Vid sökning på ordet engagemang föreslås synonymer som intresse, deltagande, satsning och åtagande.
Varför ägna sitt engagemang åt frivilligt arbete? Kanske för att det finns överallt med något för var och en, det främjar just ekonomisk och social utveckling.
Jag växte upp på landsbygden, vägarna var asfalterade och i min by fanns idrottsplats, Folkets hus och frikyrkoförsamling. Deltagare till dessa samlingsplatser och aktiviteter fick sökas även i grannbyarna för att räcka till. I grannbyarna återfanns NTO-lokal och kyrka. För bygemenskap och livaktig landsbygd engagerade sig familjen i idrottsförening och Folkets hus, inte direkt för saken utan mer för tillhörighet i bygden som ett sätt att förankra sig som inflyttade. Det utbud som erbjöds var det som fanns att delta i varken mer eller mindre. Av just denna anledning kom jag att gå i två olika söndagsskolor. Den ena i min by den andra i grannbyn där kyrkan fanns. Kyrkans barntimmar bedrevs dock i NTO-lokalen i nästa by. Denna lokal användes även till bibliotek, bio, barngymnastik och så klart till privata fester.
När jag blev något äldre började jag simträna i lite större samhället där även skolan fanns, sedan blev jag simtränare och simskoleledare. Simmarnas föräldrar satt i styrelsen och drev föreningen ideellt liksom tränar och ledarinsatser var ideella.
Min mamma har i hela mitt liv haft ett stort ideellt engagemang i sitt fackförbund. För mig tog det längre tid att hitta detta engagemang men jag har idag uppdrag för mitt fackförbund. Jag har även uppdrag för organisationer inom frivilligt socialt arbete. Alla våra gemensamma frivilliga insatser i olika organisationer med all dess bredd är till gagn både för individ och samhälle.
För mig personligen ger det och har gett ett sammanhang, nätverk och utveckling, en fullkomligt självklar plats i tillvaron genom mina engagemang. Jag är övertygad om att engagemang är viktigt både för de som utför uppdrag och för de som tar del av andras åtaganden.
Internationella Frivilligdagen 5 december förtjänar både uppmärksamhet och engagemang.
Två öron och en mun, innebär det att vi bör lyssna mer än tala, mest observera? Är lyssna detsamma som att höra?
Ett lånat öra
I mitt hem finns ingen radio, stereo eller liknande. Jag har aldrig gjort någon låtlista. Ibland lyssnar jag på radio i mobilen eller någon gång en ljudbok eller podd. Hemma står tv:n ofta på som ljudkuliss.
Lyssnandet med örat kan skänka trygghet eller varna för faror. Jag växte upp i en vägkorsning, lärde mig känna igen ljudet av min pappas inbromsning för att svänga med bilen, pålitligt och tryggt. Tjutande däck vittnar mer om fara.
Farmor och jag lyssnade på radioteater då jag var liten. Vi fick en gemensam värld att dela, speciellt minns jag Den hemliga trädgården.
Omgivningen förklaras i lyssnandet, susandet i trädkronorna, vågor som skvalpar, fåglar som sjunger eller stadens brus från uteserveringar och trafik säger något om var vi befinner oss.
Det finns en närvaro i att lyssna, ta emot en rapport, information eller instruktion. Visa någon uppmärksamhet och engagemang genom att lyssna till en berättelse någon vill delge. Någon mår bra av att få berätta om en upplevelse, tankar och känslor för att slippa bära dem själv. I ljudhålen finns ofta saker som sägs i tomrummet som måste lyssnas till inte enbart med öronen.
Bli lyssnad på kan hjälpa någon att ta beslut, ta sig vidare eller att få bekräftelse.
Den aktiva lyssnaren som uppmärksamt lyssnar till andra kan behöva lyssna internt på sig själv. Vilka egna tankar, känslor och behov finns det att värna? Kan det externa lyssnandet ställa sig i vägen för det interna lyssnandet? Kan ämbaret för lyssning svämma över?
Lyssna kan väcka minnen eller stödja minnet. Jag tänker på min pappa, därefter på min farmor och farfar. Hur lät deras röster? Jag önskar jag kunde ringa åtminstone en telefonsvarare med inspelat meddelande och få reda på det, men det är omöjligt. Deras röster går inte längre att höra som ljud men visst kan jag lyssna till dem i mina tankar och vet ganska väl vad de skulle säga.
Det går i dörren jag hör hur den stängs och att ytterkläder tas av. Jag vet precis vem det är ljudet av rörelsemönstret berättar det för mig. Hans välbekanta lätta steg närmar sig det lyssnar jag gärna till.
Betraktelser 