Utanför den lilla restaurangen blänker vattnet och solen skiner. Det går nästan tro att det är sommar, istället är det snart advent. För två och ett halvt år sedan kom jag hit varje dag i mina försök att gå bort sorgen. En paus för att fortsätta, tankarna då på att denna runda brukade jag springa. Då var det sommar. Nu är det vinter. Efter några månader kom orken tillbaka det gick att springa igen. Det gör jag fortfarande, samma runda, utan paus.

Likt årstiderna växlar byts sorg och smärta till saknad och minnen.

Det finns saker omöjliga att få svar på. Föräldrar undrar om de gör rätt i sina omsorger och uppfostran av barn. Om inte förr brukar svar kunna fås då barnen blivit större.

När föräldrar behöver vård och omsorg för sitt dagliga liv uppstår funderingar hos oss barn. Tar vi rätt beslut, är det så föräldern önskar och mår bäst av? Ibland går det att få svar men långtifrån alltid.

Många gånger tänkte jag dessa tankar, rätt, fel, bra, dåligt vad blir konsekvens och effekt? Det var omöjligt att få konkreta svar på dessa frågor och undringar.

Tanken dök upp att det kommer en dag då allt åter är som vanligt, då kan jag fråga om alla tagna beslut om det var de rätta som vi tagit och gjort i stort som smått. Det inträffade aldrig eftersom det var en orimlig tanke, men väl en önskan och längtan.

Under flera år förstod jag att det inte kommer att vara möjligt med något tal, det kommer inte att komma tillbaka. Min önskan blev att förstå, kunna tolka och försöka göra det bästa av allting.

I tystnaden finns allt uteblivet tal, tilliten finns i närvaron. Närvaron finns i tilliten.