I början av mars går inga båtar direkt från Stockholms innerstad och ut till Sandhamn men buss till Stavsnäs och där färja.

Hotellet meddelar att det varit fullt under natten så jag får vänta en stund på rummet men jag är trots allt före incheckningstid.

Några av strandbodarna är öppna men inte alla. Bageriet och Dykarbaren är stängda men både på Värdshuset och Seglarhotellet finns goda möjligheter att äta.

Solen skiner och har börjat värma här ute finns ingen is på vattnet längre. I spa-avdelningen är det gott om plats och behagligt lugnt. Likaså finns det gott om plats i restaurangen men det är långt ifrån helt stilla under kvällen.

Mörkret är mörkt inte så upplyst och sömnen kommer tidigt.

I soluppgången springer en räv längs kajen den har samma färgpalett som himlen. Räven försvinner bort för mig blir det en promenad i närheten av vattnet och på någon minut når jag Dansberget med sitt stora ankare liggandes på marken. Utsikten över kobbar och skär är milsvid i gryningsljuset.

Tillbaks för frukost är matsalen lugn några andra gäster men inte många. Fullständigt fritt för mina tankar och vy över ett solblänkt vatten.

Genom tallskogen går jag till stranden Trouville. Vattnets små krusningar kluckar mot stranden. I vinterskorna går jag genom sanden som fungerar som skoborste. Några snöfläckar finns kvar men i solen på en klippa värms ansiktet.

På väg åter tar jag den breda skogsvägen som går genom hela ön, passerar kyrkan, klockstapeln och fyren. En liten bit bort ligger begravningsplatsen. Tillsammans med en ekorre går jag genom grinden för mig är det kallt om fötterna i snön men varmt om huvudet i solen. Tittar på gravstenarna en del från senaste decennierna men även från sekler bort med titlar som hör skärgården till som sjökapten och tullmästare. Några namn som vittnar om annat land för länge sedan, kanske någon som förlist. Ekorren tröttnar och pilar iväg jag följer dess exempel. Tar mig ner till bryggan vid Fläskberget blickar över vattnet. Det har blivit lunchtid endast ett par minuter så är jag framme vid Värdshuset. Pentaboden ligger nedanför Värdshuset i badande sol. Längs utsidan på husets solsida sitter gäster, hönspinnar tänker jag. Även jag sätter mig i detta perfekta läge.

Terrassen på Seglarhotellet håller på att iordningställas för säsongen. Några ungdomar möter jag på ön och tror att de är säsongsarbetare som just nu är lediga.

Några timmar senare prickar jag in solnedgången vid Fläskberget den går snarare ner bakom kyrkan och träden än över vattnet som jag sett den göra senare på våren. Ikväll är solnedgången sparsmakad och väl sammanhållen i ljust rosa. Luften är rå och kall innan det är mörkt är jag åter på hotellet.

Sandhamn i lågsäsong är lugnt och fridfullt även att det arbetas och byggs för att färdigställa inför högsäsong. Ingen trängsel någonstans tystnad är lätt att finna utbudet betydligt mindre men fullt tillräckligt för den som önskar varva ner uppleva tystnad och dygnets rytm inte så påverkat av belysning.

Vilken tid det än vara må är Sandhamn en ö att åka till.

Likt en vagga tar båten mig från det hektiska livet i stadens centrum via vattnets stilla vågor till en annan samtida verklighet.

Ön ligger lugn och stilla samtidigt som den sjuder av liv, imorgon väntas de flesta besökare anlända, innan dess finns mycket att göra.

Solen skiner men kvällen känns kylig och bereder mig många timmars sömn.

Utsikten över vattnet och hamnen från Seglarhotellets restaurang vid frukosten är glittrande. Jag funderar över den på flera ställen uppmärksammade förundran och dess effekter där jag sitter och beundrar vyn. Jag känner välbefinnande och en viss förundran.

Dagens promenad börjar med bageriet som första anhalt där det blir en kanelbulle att ta med, den är rykande varm med rikligt med kanel.

Allting ger ett intryck av timmarna innan det börjar. Restauranger, café och affärer är tomma en del ännu stängda.

På café Ankaret hänger tavlor på väggarna gjorda av ägarinnan själv på sjökort. Vilken kreativitet och entreprenörsanda.

Nu blir stegen längre liksom sträckan till nästa stopp som är Trouville, på stranden är det nästan tomt. Till ljudet av vågornas skvalpande sätter jag mig bland klipporna och vänder ansiktet mot den värmande solen, tittar på stenarna vid strandkanten, kobbarna längre ut och där bakom, där är tavlan slut.

Lugn och harmoni infinner sig. Är det förundran och vad är skillnaden på förundran och hänförelse eller är det bara synonymer? Tanken vandrar, vad är sambandet till begeistring och passion från förundran och hänförelse?

Eftermiddagen är molnfri, det är vår, kanske snart sommar. På vägen tillbaka passeras missionshus, kapell och begravningsplats liksom flera sidostigar in bland tallskogen. Framme vid Fläskberget går jag ut på bryggan och sätter mig en stund utan att känna på vattnet, bestämmer mig för att återvända till solnedgången.

Nuförtiden går mycket att ändra efter när vi vill att det skall ske. Tid för tv-program behöver inte passas för när de sänds på tv, det finns så många andra sätt att ta del av dem när vi vill.

Solnedgången är fastförankrad i tiden, ikväll 21.08 på Sandhamn. Det skymmer en stund innan och ljus dröjer sig kvar efter. Detta himlaspel upphör aldrig att hänföra mig. Samma sak sker varje kväll unikt var gång.

Efter en dag ute i naturen återvänder jag med lätta steg till hotellet.

Tankarna jag hade med mig till båten igår har slutat gå i cirklar och bytts mot andra tankar och det mesta känns enklare.

Sandhamn en utmaning för mig med bristfälligt lokalsinne. Stigarna jobbar inte riktigt i sympati med detta.

Vackert är det, min promenadstart blev anrika Seglarhotellet. Förbi kiosken, dykarbaren och Wärdshuset som just denna dag badade i sol, vinden höll sig stilla. Jag passerade bageriet bakom Wärdshuset och fortsatte mot Kvarnberget, därefter till Fläskberget egentligen mest stranden bredvid.

Så långt gick allting bra men sedan ville jag gå till begravningsplatsen vilket lyckades mig. Den är liten och många av gravarna gamla tankarna dras till Skogskyrkogården. Gravstenarna säger något om samhället i den tid de kommer ifrån. Vad gav status då? För ett sekel sedan var det vanligare med titlar på gravstenarna än idag många av titlarna finns inte ens längre idag.

Kyrkan eller just på Sandhamn är det ett kapell, detta ville jag hitta. Tänkte att det kan inte vara långt dit. Någon större stig måste finnas mellan kapell och begravningsplats med tanke på att kistor traditionellt färdats här. Jag tog sikte och emellanåt kunde jag se kapellet. Stigarna blev mindre, det kändes som att jag måste passerat förbi. Plötsligt lyses marken upp av solen, det ser ut som ett hav av vitmossa. Jag stannar och beundrar, tittar upp och ser lotstornet. Det innebär att jag är vid kapellet eftersom jag vet att de ligger bredvid varandra. Jag inser att jag är vid kapellets baksida. Inne bland träden finns klockstapeln gömd.

De religiösa byggnaderna ligger samlade nedanför kapellet finns missionshuset som används som bed & breakfast.

Nu tar jag säkraste vägen, grusvägen genom ön jag hört kallas E4:an. Bland tallarna uppenbarar sig en basketkorg. Inte helt väntat. Tennisbanorna längre bort känns inte lika udda. Kanske är det just att basketkorgen är ensam utan plan.

Promenaden fortsätter mot Trouvillestranden med en och annan avstickare in på en tvärstig bland ris av blåbär och lingon under barrträden. Solen strilar på sina ställen skönjs vattnet mellan träden men ofta syns det inte alls och det är svårt förstå att det ändå är en ö med mycket nära till vattnet överallt.

Jag når stranden, luften är ljummen, vattnet och vinden stilla, solen visar behagliga strålar.

Det blir dags att vända åter till hamnen, det blir den större grusvägen först för att sedan vika av till höger närmare vattnet. Dansberget passerar jag där ligger ett ankare. Strax är jag nere i byn igen och passar på att ta vara på dagens sista sol vid Wärdshusets uteservering, äter en halv räkmacka, fullt tillräckligt för att bli mätt.

Några timmar senare återbesöker jag Kvarnberget. Solen sänker sig och dagen avslutas.